I en tid där stora skolkoncerner dominerar och små friskolor kämpar för sin överlevnad, är det dags för en reform som återkopplar till den ursprungliga visionen för svensk friskolepolitik, skriver Anna Olskog, förbundsordförande för Sveriges lärare, och Maria Nordheden Gard, vice ordförande för Idéburna skolors riksförbund i Sydsvenskan 20 oktober.
En av de ursprungliga avsikterna med den svenska friskolereformen var att erbjuda pedagogiska alternativ, kooperativa lösningar och mindre skolor, särskilt i glesbygd. Dagens marknad för friskolor ligger långt ifrån de intentionerna och domineras istället av stora skolkoncerner som fokuserar på vinst.
En viktig orsak är att de ekonomiska incitamenten för friskolor gynnar stordrift på bekostnad av små, ofta idéburna skolor.
Nu behövs förändringar som återkopplar till friskolereformens ursprungliga syfte, särskilt när det gäller ersättningssystemet.
Glädjande nog har regeringen tillsatt en utredning för att se över hur skolorna finansieras, den så kallade Skolpengsnormsutredningen. Tyvärr är utredningens direktiv otydliga. Den ska hantera att fristående skolor som grupp idag får för mycket kompensation, något som bland annat Riksrevisionen har påvisat. Allt talar för att utredningen kommer att finna en lösning på det.
Men långt ifrån alla fristående skolor får för mycket i kompensation, något som utredningsdirektiven delvis missar.
Skolinspektionens granskningar av fristående huvudmäns – företags och stiftelsers – ekonomi visar att stora huvudmän ofta har god ekonomi, medan mindre skolor ofta kämpar med sämre ekonomiska förutsättningar.
Det nuvarande ersättningssystemet medför omfattande fördelar för dem som ägnar sig åt stordrift. Den viktigaste orsaken är att skolor ersätts per elev. Varje extra elev som kan tryckas in i klasserna ger extra pengar. Ofta är det på så sätt koncernerna hämtar hem sin vinstmarginal, och därför är det knappast förvånande att de vinstdrivande koncernerna har de största skolorna.
Fristående skolor som tillhör de stora koncernerna har i snitt över 330 elever per skola, där Internationella engelska skolan, IES, och Kunskapsskolan utmärker sig extra mycket med ett snitt på nära 550 elever per skola. Andra fristående skolor har som jämförelse drygt 170 elever per skola.
Även vad gäller lärartäthet sticker koncernskolorna ut på ett negativt sätt, med i genomsnitt 14,7 elever per lärare. Återigen drar IES och Kunskapsskolan upp snittet. Det kan jämföras med det kommunala snittet om 11,8 elever per lärare eller, kanske mer rättvist, snittet för kommuner med minst 15 procent av eleverna i friskolor om 12,4 elever per lärare. Övriga fristående skolor har i snitt 12,2 elever per lärare. Statistiken kommer från Skolverket.
Kombinationen av låg lärartäthet och stora skolor med stora klasser ger stora överskott – och i förlängningen vinstutdelningar till ägarna. Det är med andra ord ett slöseri med skattemedel att Sveriges skolväsende har ett finansieringssystem där stora skolor och huvudmän överkompenseras i jämförelse med små. Framför allt i ljuset av att kommunerna behöver omfördela från sina stora skolor till sina mindre skolor. Motsvarande omfördelning bör ske även mellan stora och små friskolor.
Både Norge och Danmark har finansieringsmodeller där storleksfördelen reduceras för att undvika överkompensation, och där nackdelen med en liten skola hanteras genom omfördelning.
I den pågående utredningens direktiv står visserligen att hänsyn ska tas till olika huvudmäns förutsättningar, men samtidigt att kommunerna ska fastställa och tilldela medel till skolorna. Om kommunerna får det ansvaret blir det svårt att skapa den nationella omfördelning som behövs mellan friskolorna.
Utredningen bör istället föreslå en statlig normering – utgångspunkt – av ersättningen till fristående skolor ur ett nationellt perspektiv. Normeringen bör också stimulera till samverkan mellan friskolorna och kommunerna, något som med en bieffekt skulle kunna utveckla de fristående skolornas roll som en kompletterande del i kommunernas skolväsende. Det finns många områden – såsom kommunernas ansvar för utbudet, skolbibliotek, elevhälsa och tillgången till kompletterande pedagogisk miljö där samverkan skulle gagna elever, föräldrar och pedagogiska aktörer oavsett driftsform.
Riksrevisionen har i rapporten Skolpengen – effektivitet och konsekvenser visat på en nationell modell där både kommunerna och staten garanterar fristående skolors ersättning, och som tar hänsyn till varje enskild fristående skolas uppdrag, dess strukturella förutsättningar och behov. Skolpengsnormsutredningen måste beakta det och regeringen överväga att förtydliga utredningens direktiv i denna fråga.
Sverige behöver få en friskolemodell liknande den i Danmark och Norge. Det vore ett viktigt steg för att stoppa skatteslöseriet och ge små friskolor en mer rättvis ersättning för de mervärden de bidrar med.
Låt Sverige lämna marknadsskolan bakom sig och återgå till friskolereformens ursprungliga syfte.
Anna Olskog, förbundsordförande Sveriges lärare
Maria Nordheden Gard, vice ordförande för Idéburna skolors riksförbund