Antagande om att kvalitetsbyråkrati leder till bättre kvalitet i verksamheten är feltänkt i komplexa sociala sammanhang som skolan. Det skriver Mats Alvesson, professor och organisations- och ledningsforskare, Ingrid Carlgren, professor emerita i pedagogik, och Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund i Altinget.

Enligt skollagen ska alla skolor bedriva systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att
”systematiskt och kontinuerligt planera och följa upp utbildningen, analysera orsakerna till uppföljningens resultat och utifrån analysen genomföra insatser i syfte att utveckla utbildningen”.

Administration tar tid från kärnverksamheten

Självklart är det en viktig del av att bedriva seriös skolverksamhet. Dock innebär dagens styrsystem att det systematiska kvalitetsarbetet blir en del av den växande administrativa överbyggnad som tar tid och kraft från kärnverksamheten.

Skolverket har på regeringens uppdrag nyligen lämnat förslag till nya föreskrifter för det systematiska kvalitetsarbetet. Bakgrunden är ”konstaterade brister” hos många huvudmän, men framförallt att domstolsutslag har visat att föreskrifterna inte är tillräckligt tydliga för att Skolinspektionen ska kunna utdöma vite. Därför måste föreskrifterna om hur arbetet ska gå till förtydligas. Det är således Skolinspektionens syn på sin myndighetsutövning som styr.

Konsekvensen blir en formalisering och standardisering av ”kvalitet” som prioriterar likformighet på bekostnad av självständighet, variation och mångfald. Detta vet Skolverket som därför försöker hålla föreskrifterna så allmänna som möjligt så att de ska kunna fyllas med olika innehåll beroende på lokala förutsättningar. Men också allmänna föreskrifter kan ha en negativ inverkan på verksamheten.

Toppstyrd granskningsregim

I stället för att utgå från de specifika problemen ska alla involveras i ett toppstyrt arbete som sannolikt saknar relevans för skolornas verkliga problem och utmaningar. Tanken är att det underlag som tas fram i det systematiska kvalitetsarbetet ska ligga till grund för obligatoriska kvalitetsdialoger. Underlaget ska då diskuteras med två myndighetspersoner som besöker skolan under en dag med syfte att få fram förslag till kvalitetshöjande åtgärder. Skolverket har därigenom skapat ett helgjutet system, som förutom att det kommer att kräva omfattande resurser, skruvar åt den granskningsregim som vuxit fram i anslutning till skolans mål- och resultatstyrning.

Samtidigt som Skolverket föreskriver att skolorna ska utgå från vetenskaplig evidens i sitt utvecklingsarbete saknas vetenskaplig evidens för kvalitetssäkringssystemet som nu införs. Det enda som säkerställs är att granskningen har skett på ett visst sätt – men det säger ingenting om sambandet mellan detta och kvaliteten i verksamheten. En studie av kvalitetsarbete på ett universitet visade att lärarna fyllde i formulär så snabbt som möjligt och fann systemet frikopplat från ”kvalitet” samt ett frustrerande hinder i arbetet.

Ökad juridifiering och byråkrati

Antagande om att kvalitetsbyråkrati i sig leder till bättre kvalitet i verksamheten är feltänkt i komplexa sociala sammanhang som skolan. Det är inte det systematiska kvalitetsarbetet som genererar lärande, trygghet och arbetsro i klassrummen. Vi ifrågasätter inte att syftet ytterst är att undervisningen och elevernas lärande ska förbättras – däremot saknas belägg för att påstå att det skulle gynna eleverna.

Det kanske mest stötande i hela utvecklingen av det nationella kvalitetssystemet är hur det genomgående har hanterats utan att sätta skolors praktik och resultat i centrum. Utifrån tydlig feedback om hur verksamheten fungerar substantiellt – och inte formellt med ett granskningsbyråkratiskt perspektiv – så måste skolors ledning och personal utifrån sina professioners kunskaper göra situationsspecifika bedömningar av vad som bör göras. Detta måste utgå från den stora variationen i skolans värld och inte utifrån en skolteknokratisk fantasi om att likformiga system är bra och de skapar likvärdighet. Ett nationellt kvalitetssystem som inte tar detta i beaktande är dömt att misslyckas.

Politiker och myndigheter är immuna mot kritik av formell överreglering och utgår från sin förkärlek för ökad juridifiering och byråkrati. Det är dags att granska granskningsregimen och dess konsekvenser för skolornas arbete.