I dag är det nästan omöjligt för små idéburna friskolor att få tillstånd att starta eller utöka sin verksamhet. Skolinspektionens allt hårdare linje väcker nu kritik runt om i landet. Docent Åsa Morberg menar att regering och riksdag nu måste agera för att stoppa skoldöden på landsbygden och stötta idéburna aktörer. Intervjuer med företrädare för Kiviks skola (Piratenskolan på bilden) och Åshammars skolförening.
Friskolereformen i början av 1990-talet syftade främst till att öka antalet skolor med särskild pedagogik och öka valfriheten för föräldrar att välja skola för sina barn. Nedläggningshotade glesbygdsskolor skulle också kunna få en andra chans med ett nytt privat huvudmannaskap.
Utvecklingen blev en helt annan. I dag går en femtedel av svenska elever i en friskola, men ett fåtal aktörer dominerar den avreglerade ”marknaden”. De som vill starta idéburna skolor arbetar i en motvind som blåser allt hårdare.
Inför det kommande läsåret gav Skolinspektionen inte en enda idéburen skola tillstånd att starta, och endast två idéburna huvudmän – en stiftelse och en ideell förening – tillåts utöka sin verksamhet.
Håkan Wiclander, ordförande för Idéburna Skolors Riksförbund, säger att Skolinspektionens beslut väcker frågor om vilka aktörer som dagens system premierar.
– Därför krävs en fördjupad analys av hur idéburna huvudmän missgynnas av dagens tillståndsprocess, säger han i en kommentar.
Två skolor fått nej att öppna till höstterminen ligger i Sandviken och Simrishamn. De tillhör en växande grupp idéburna skolor som under senare fått nobben av Skolinspektionen
Mia Elmér är vice ordförande i styrelsen Kiviks skola som ligger i norra delen av Simrishamn kommun. När lokalpolitikerna beslutade att lägga ned ortens grundskola reagerade föräldrar och boende häftigt. Ett aktiebolag, så kallat svb, med vinstbegränsning bildades och ansökte om att få starta en friskola.
– Vår tanke var att driva en skola med hållbarhet i fokus där eventuella överskott återinvesteras i verksamheten. Kommunen sa dock nej till vår ansökan och Skolinspektionen gick på den linjen, berättar Mia Elmér.
Hon understryker att hon och de övriga i styrelsen för Kiviks skola inte söker någon konflikt med kommunen, utan i stället vill samarbeta för att placera Simrishamn på kartan som en plats där både kommunala och fristående skolor utvecklas.
– Däremot ställer vi oss frågande till Skolinspektionens beslut. Inspektionen har bara gått på kommunens yttrande och inte bedömt vår ansökan i sin helhet. Den innehåller en stark budget, visar att vi har ett tillräckligt elevunderlag och en kompetent styrelse.
Mia Elmér har själv arbetat inom skolområdet nästan hela sitt yrkesliv bland annat som undervisningsråd på Skolverket med ansvar för ledning- och organisationsfrågor. Hon har också varit skolchef, och arbetat i chefsposition med frågor som rör utveckling med bland annat ansvar för systematiskt kvalitetsarbete samt elevhälsa.
Mia Elmér är övertygad om att en god utbildning och en skola med god kvalitet är helt avgörande för att alla barn och elever ska få en chans till en positiv språngbräda ut i liv.
– Vår vision är ett erbjuda en sådan skolmiljö här i Kivik. Vi har förvärvat fastigheten där den kommunala skolan höll till. Där finns slöjdsalar och alla andra lokaler som behövs för att bedriva en bra undervisning. Skolinspektionen borde ta större hänsyn till att skolor behövs på mindre orter, avslutar Mia Elmér.
Många mil norrut från Kivik ligger den lilla byn Åshammar med 600 invånare. När kommunen beslutade att lägga ned den befintliga skolan reagerade föräldrar, men också de många företagarna på orten. En ideell förening bildades för att fortsätta bedriva undervisning i de befintliga skollokalerna.
Nathalie Borgman, ordförande i Åshammars skolförening, är kritisk till hur Skolinspektionen behandlat ansökan om att få starta en fristående skola i byn.
– Vi betalade 75 000 kronor för att få skicka in en ansökan och så blir det avslag utan att inspektionen ens tycks ta den på allvar – som det verkar. Det enda som betydde något var kommunens yttrande om att vår fristående skola skulle få negativa effekter för de kommunala skolorna, säger Nathalie Borgman.
Hon tycker att den som handlagt ansökan borde tagit personlig kontakt med skolföreningen, och kanske träffat någon eller några av dess företrädare.
– För den höga avgiften tycker jag att man borde kunna förvänta sig mer ett mer seriöst bemötande av en statlig myndighet.
Nathalie Borgman berättar att de barn som tidigare gick i Åshammars skola i dag måste åka med reguljära bussturer in till Kungsberget. Många föräldrar är rädda för den bristande trafiksäkerheten.
– Vi har många företagare här i byn och många är oroliga för att inte kunna anställa ny personal när det inte längre finns någon kvar skola. Politiker talar ofta om att hela Sverige ska leva, men i stället utarmas landsbygden. Nedlagda skolor är bara ett exempel, säger Nathalie Borgman.
Hon berättar till sist att i styrelsen för den ideella förening som var tänkt att driva skolan i Åshammar sitter bland två gamla rektorer, lärare, flera egna företagare och så Åsa Morberg. Den senare är docent i didaktik och har genom olika internationella uppdrag en unik inblick i skolväsendet inom hela EU.
– Runt om i landet kämpar olika grupper för att stoppa nedläggningen av skolor. Inte bara byskolor läggs ned, utan även mindre i små och stora städer. Och det sker i hela Sverige från norr till söder. Det är en förödande utveckling.
Enligt Åsa Morberg är skolnedläggelser ett växande nationellt problem. Hon nämner att i Luleå har sex skolor lagts ned – men nedläggningar har också skett i Leksand, Falun, Höör, Mora, Ludvika, Borlänge, Lindesberg, Söderhamn, Vilhelmina, Strömstad, Sunne… och en rad nya är på väg.
– Sverige är unikt i det här avseendet jämfört med övriga Europa. Våra nordiska grannländer uppvisar exempelvis inte motsvarande trend. Och det tragiska är att nedläggningsbesluten oftast fattas på lösa grunder och bristande empiriskt underlag, säger Åsa Morberg.
Hon menar att små skolor inte är dyrare än stora skolor. Och mindre skolor uppnår lika goda resultat i kunskapsmätningar som stora skolor. De erbjuder en också en trygg miljö för eleverna och en synnerligen god arbetsmiljö för personalen.
– På landsbygden betyder de små skolorna väldigt mycket för hela den omkringliggande bygden. Om skolan i byn läggs ned är det första steget mot hela samhällets död. En skola är verkligen central för många olika områden på landsbygden. Som exempelvis för föreningslivet, för kulturaktiviteter, för föräldrasamverkan, för bibliotek, för idrott och för kunskapsförmedling mellan generationerna i samhället.
Åsa Morberg tycker att de idéburna aktörer som i många fall vill ta över nedläggningshotade skolor missgynnas i dag. Det nuvarande friskolesystemet gynnar i stället de stora vinstutdelande skolkoncernerna.
– Samtidigt har vi lokalpolitiker som satsar på storskolor och säger nej till alla initiativ för att bevara mindre kommunala skolor eller omvandla dem till idéburna alternativ.
Thomas Lerner, Journalist och styrelseledamot Idéburna Skolors Riksförbund