I denna artikel i Göteborgsposten argumenterar ISR tillsammans med Sveriges Skolledare för mer tillit till den pedagogiska professionen.
Fler detaljregleringar underminerar professionernas autonomi och principerna för hur utbildning ska styras, varnar företrädare för Sveriges Skolledare och Idéburna Skolors Riksförbund.
Vi börjar känna oss som en repad skiva. Professionerna, eleverna, vårdnadshavarna och den allmänna opinionen ropar högt efter genomgripande reformer för att öka likvärdigheten långsiktigheten i skolsystemet. Men ju mer vi skriker, desto fler lager av detaljregleringar verkar i stället appliceras på skolan.
Regeringar av olika kulörer tycks nämligen tro att det främst är fler regler och förordningar som behövs för att lösa problemen. Regler och förordningar som dessutom riskerar motsäga varandra. Vi menar att det är fel väg att gå eftersom allt som inte är direkt kopplat till mandat att förändra förutsättningarna, snarast kommer jaga bort lärare och skolledare från skolan och därmed ytterligare förvärra problematiken.
Vi välkomnar så klart de nödvändiga utredningarna om finansiering och betygsystem som tillsatts, men samtidigt ser vi också hur regeringen fortsätter att föreslå åtgärder som riskerar att skada skolan i stället för att förbättra den.
Regeringen har nämligen lagt fram förslag på tillägg i skolans förordningar som reglerar rektors ansvar. Och det kan låta som lovvärda satsningar; alla elever ska erbjudas strukturerad undervisning under lärares ledning, och få tillgång till och förutsättningar för att använda läroböcker och skolbibliotek. Men det regeringen missar är att förslagen underminerar en princip som tidigare varit vägledande för hur utbildningen ska styras.
Skollagen etablerar generella riktlinjer som alltid gäller. Förordningar ska vara mer specifika och detaljerade anvisningar som kan variera för olika yrkesgrupper utifrån deras specifika kompetenser och ansvar. Vår uppfattning är att ansvar, perspektiv och uppgifter som tydligt regleras i lagstiftning, inte behöver upprepas i förordningstext.
Vi hör lärarnas rop om autonomi och yrkesintegritet. Vi är ense med dem. Men vår uppfattning är att det idag inte finns några oklarheter gällande skollagens skrivningar om skolledares ansvar för att, på övergripande nivå, tillse att lärarna utför sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. En skrivning om att alla elever SKA erbjudas strukturerad undervisning under lärares ledning kan låta som ett sätt att säkerställa att lärare har möjlighet att utföra sin gärning utan inblandning. Vi undrar dock om regeringen och landets lärare är medvetna om att en sådan skrivning snarare kan få konsekvensen att lärares professionalitet och yrkesmässiga integritet kan utmanas om ansvaret för undervisningens genomförande så tydligt läggs på rektorn.
När det gäller tillägget om att elever ska ha tillgång till läroböcker ställer vi oss dessutom frågande till om ansvaret för detta verkligen borde höra hemma hos rektorn. Att det finns tillräcklig finansiering så att medlen räcker till allt som skolförfattningarna fastställer att en utbildning av hög kvalitet ska innehålla, bör rimligen ligga hos huvudmannen. Det konkreta ansvaret för hur och när läroböcker ska användas i undervisningen i klassrummet bör å andra sidan fortsatt ligga på lärarens bord. För vår del låter det orimligt att läraren skulle vilja att hens rektor avgör vilken lärobok hen ska använda när.
Och så har vi frågan om skolbibliotek. Vi är återigen helt eniga med regeringen om att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek och förutsättningar att använda dem. Men det kan inte vara rimligt att det är den enskilda rektorns ansvar att säkerställa att det finns ett skolbibliotek. Det grundläggande kravet om att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek finns i skollagen under rubriken Huvudmän och ansvarsfördelning. Det är också där kravet hör hemma.
Vi undrar i vårt stilla sinne – var finns förtroendet mellan beslutsnivåerna? Var finns förståelsen för de olika rollernas förutsättningar och ansvar? Om det nu är så att regeringen har som ambition att detaljstyra verksamheterna, bör regeringen även ta ansvar för att finansiera den så att förutsättningar finns att uppfylla regleringarna fullt ut.
Vidga inte klyftan mellan statens krav och förutsättningarna för verksamheterna. Minska den.
Matz Nilsson, ordförande Sveriges Skolledare
Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Sveriges Skolledare
Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund