Som vi utannonserat tidigare publicerar nu Idéburna skolors riksförbund den bearbetade versionen av det tal som vice ordförande Lars Brandström höll i Almedalen den 1/7 på temat ”Finns det utrymme för alternativ pedagogik?”. Detta är första delen av tre i debattserien.

Finns det utrymme för alternativ pedagogik? Frågan har två olika perspektiv: Finns det behov av alternativ pedagogik respektive finns det plats för det? Jag tänkte börja med det första perspektivet.

Jag är övertygad om att de flesta stämmer in i mångfaldens lov. Det är en vacker lovsång om varje människas rätt till sitt eget uttryck och avtryck; hur man klär sig, till vad man utbildar sig, sin könsidentitet, var och hur man vill bo. Men man har också rätt till sina egna förutsättningar att lära och utvecklas, och därmed också till sin egen lärstil. Friskolereformens själva grundidé var mångfaldstanken, att vi skulle få nya, alternativa pedagogiska inriktningar.

Behövs då alla dessa olikheter om man samtidigt vill göra svensk skola mer likvärdig?

Ja, jag vill hävda mångfaldens paradox – att mångfalden är själva förutsättningen för en likvärdig skola och att olikhet är själva förutsättningen för likhet (där likvärdig inte innebär likartad eller likadan). Eftersom vi som människor är och tänker olika, har olika lätt respektive svårt för olika saker, måste vårt skolsystem erbjuda en stor mångfald av lärstilar, pedagogiska metoder och inriktningar, så att varje elev kan erbjudas en lärmiljö där just han eller hon kan prestera bäst utifrån sina egna förutsättningar. Det är att göra skolan likvärdig, att alla får möjlighet att hitta sin lärstil. Och detta förutsätter mångfald.

Waldorf, Steiner, Freinet, Montessori, Reggio Emilia är begrepp vi vant oss vid som alternativ i den svenska förskolan och skolan, och här finns även en rad konfessionella skolor och sådana som specialiserat sig inom visst område eller ämne. Vi måste värna förutsättningarna för de idag redan etablerade. Men det är av största vikt att vi också är öppna för, och rent av stimulerar, kreativa processer för nya idéer, initiativ och alternativ, sådana vi ännu inte sett, som bygger på rön och parametrar vi idag ännu inte kommit att tänka på, eller insett att de borde vara del i mångfaldens skolutbud.

Jag vet att varje lärare strävar efter att individualisera undervisningen, men mångfalden är långt vidare och mer mångfasetterad än detta. Låt mig som exempel nämna den synnerligen intressanta forskning som bedrivs bl.a. vid Karolinska Institutet i Stockholm om hur musik påverkar våra hjärnor och lärandet. Hur skulle inte det kunna förändra skolan om man tog denna forskning som utgångspunkt för ett framtida skolbygge? Eller att utgå från ett hållbarhets-­ och miljöperspektiv – hur kan en sådan pedagogik se ut som utgår från att lärmiljön i alla dess delar är hållbar, och som tar hållbarhetsbegreppet som utgångspunkt, medel och mål i skolarbetet?

Jag är övertygad om att om vi gynnar utvecklingen av mångfald så kommer vi snart att skönja helt nya sätt att förhålla oss till lärande i framtiden. Så JA, det finns stort behov av mångfald i svensk skola för att den ska bli mer likvärdig. Vi står bara i början av denna spännande utveckling.

Texten är skriven av Idéburna skolors riksförbunds vice ordförande Lars Brandström. Nästa del, den andra delen, publiceras den 12/7.

Foto av Emory Maiden. Publicerad under CC BY-NC 2.0-licens, via Flickr Commons.